Borta rätt bra, men hemma lite bättre.

Så var man då hemma igen. Hur var det? Stressigt, svettigt, enerverande. På alla sätt och vis jobbigt. Men fan vad man känner sig duktig efteråt!

Jag reser ofta ensam, älskar den där känslan av svindel jag får av att behöva klara av allt själv. Stora saker, som att lyckas hitta rätt gate på JFK (från den terminal som röstats fram som världens värsta), till små vardagligheter, som att förklara vilken typ av kaffe man vill ha på Starbucks, med en kö på tio pers bakom en. Existentiella saker som att sitta på hotellbalkongen innan läggdags, en öl i handen och en cigarett i andra, och fundera över livet. Ensamheten blir aldrig så tryckande som när du inte längre bara kan ta tunnelbanan hem till sängen.

Iaf. Mitt möte med Joel M. Reed blev härligt kaosartat. Från hans sunkiga lägenhet, till hans "städerska" från Israel (i rosa tight städuniform) till svenska kaffebaren Fika, där vi satt (eller rättare sagt han) och pratade i två timmar. Det kommer bli ett bra kapitel. Ska bara skriva det också ...

New York, New York!

Imorgon (26/5) åker jag till New York för att lägga grunden till min kommande bok. Jag ska träffa bland annat Joel M. Reed (Bloodsucking Freaks) och Frank Henenlotter (Basket Case, Brain Damage osv.). Två personer som faktiskt verkade i New York på 70, 80-talet och som jag hoppas få en massa roliga anekdoter av. Har även en del "kanske"- personer på gång ...

Uppdaterar här så mycket jag bara orkar, vilket verkar vara typ en gång i månaden ...

Sanningen är farlig.

"Some doors should never be opened" - Super 8 (Joel Schumacher). Schumacher är ju som bekant en hejare på att ro iland konstiga kvalitetsmissfoster som Batman & Robin, The Number 23 och nyligen förlösta Trespass. Ibland levererar han dock med stil (även om missfoster också kan vara ack så stilfulla), se Tigerland, Phone Booth och nämnda Super 8. Här med en Cage i bra form och en härligt kvasimoralisk historia som ursäkt för allsköns exploativa skeenden. Precis som vi vill ha det asså'! När Super 8 hade premiär 1999 var det med dessa taglines: "You are never prepared for the truth", "Be careful when you kill a monster, that you don't become one yourself", "You can't prepare for where the truth will take you". Bättre taglines har man väl kanske sett tidigare men vad sägs om detta citat: "If you dance with the devil, the devil don't change. The devil changes you." Helt ok! Häromdagen fick jag dock ta del utav detta citat på ett aningens mer offensivt sätt, lite mer "i ditt ansikte".

Jag har på sistone jobbat en hel del med att utöka mitt redan nu fläckade pornografiska kontaktnät. Och det artar sig. Krokarna är matade och fiskarna nappar, även om vissa simmar lite för djupt för min lina. Jag skulle behöva en bra researcher som inte räds sanningen, så att jag själv skulle kunna ägna min tid åt att boka roliga inspirationsresor och se på film. I alla fall, när jag nyligen kollade av mailen så fanns där i gröten av spam ett vettigt sådant (mail) från en av de många personer jag önskar intervjua. Positivt, lite virrigt, men med ett telefonnr inkluderat och en schysst helhetston. Fram till avrundande citat: "If you dance with the devil, the devil don't change. The devil changes you." Ingen förklaring, men instinktivt får jag känslan av att jag har blivit varnad. Mitt arbete har plötsligt blivit lite farligt. Eller så är det bara så jag vill tolka det ...

Snowtown

Ibland ser man på en film bara för att man måste, kanske inte för att man vill. Man förstår att det är för ens eget bästa (värsta), så man genomlider helt enkelt. Ibland krävs det att man delar upp tittandet. För min del inte så ofta. Men det sker då och då. Kanske mer nu än då. Det känns som om jag nått något slags gräns av ultravåld. En geggig slamsa till gräns där våld och terror utan varken skäl, tanke eller vett bara repulserar och våld och terror med själ, tanke och vett gör mig sjukligt deprimerad. Jag har börjat dra mig för allt som är seriöst och tungt. Som Justin Kurzels Snowtown. Fan vilken deppig film! Jättebra, men hemsk, hemskare än det mesta jag sett. Och dessutom, såklart, har grymheterna verklighetsbakgrund.

1999 grep man Australiens värsta seriemördare någonsin. Händelserna blev kända som The Snowtown murders eller The barrel murders. Mördarna riktade huvudsakligen in sig på homosexuella eller pedofiler men drog ingen egentlig gräns.

Det finns en scen i Snowtown som byggt bo i min hjärna och det är en av få som inkluderar fysiskt våld (filmen är tillräckligt hemsk ändå). Här tar en av mördarna (Daniel Henshall), John Bunting, livet av den apatiska huvudkaraktärens våldtäktsman till bror (mm, i Snowtown är ingen direkt snäll, alla är deprimerade, fattiga, inavlade eller ignoranta. Samhällets utstötta till det maximalas bristningsgräns). Det är bara det att han drar ut på det så förbannat. Strypning medelst ngn slags slang. Men som sagt inte omgående, utan periodvis. Emellanåt glor Bunting in i offrets ögon, liksom för att se om livet fortfarande finns där. Genuin ondska. Innan han dör tvingas han spela in ett meddelande till sin mamma som avslutas med orden: I fuckin' hate you. Till råga på allt är Daniel Henshall extremt lik Ricky Gervais, det gör bara filmen ännu otäckare.