Borta rätt bra, men hemma lite bättre.

Så var man då hemma igen. Hur var det? Stressigt, svettigt, enerverande. På alla sätt och vis jobbigt. Men fan vad man känner sig duktig efteråt!

Jag reser ofta ensam, älskar den där känslan av svindel jag får av att behöva klara av allt själv. Stora saker, som att lyckas hitta rätt gate på JFK (från den terminal som röstats fram som världens värsta), till små vardagligheter, som att förklara vilken typ av kaffe man vill ha på Starbucks, med en kö på tio pers bakom en. Existentiella saker som att sitta på hotellbalkongen innan läggdags, en öl i handen och en cigarett i andra, och fundera över livet. Ensamheten blir aldrig så tryckande som när du inte längre bara kan ta tunnelbanan hem till sängen.

Iaf. Mitt möte med Joel M. Reed blev härligt kaosartat. Från hans sunkiga lägenhet, till hans "städerska" från Israel (i rosa tight städuniform) till svenska kaffebaren Fika, där vi satt (eller rättare sagt han) och pratade i två timmar. Det kommer bli ett bra kapitel. Ska bara skriva det också ...