måndag 5 november 2012

Ett sista inlägg

Äsch, nu lägger vi ner det här. Vill ni kontakta mig eller veta vad jag sysslar med kan ni göra det här istället:

www.magnusblomdahl.se 

Ha det,
Magnus

fredag 31 augusti 2012

Smott och gott.

FrightFest, Sitges, Sthlm Filmfestival. Jag älskar filmfestivaler. Jag skulle vilja heltidsjobba med dem. Frukost, middag, lunch. Sundance och Fantasia nästa? Man kan ju alltid hoppas. Nya texter som kommer snart: Skriver om Crush i Eskapix och om FrightFest i Arbetaren. Dessutom bevakar jag även film för Sthlm Filmfestival. Så plocka upp en katalog när tillfälle ges, vilket borde bli om ett par månader. Tills dess:



Hail Satan!

torsdag 16 augusti 2012

Metal up your ass!

Jag sparar på hög, eller i mappar rättare sagt. Digitala mappar i andra mappar. Texter, tv-serier och filmer. Eftersom jag aldrig hinner kolla igenom dem så kan det dröja ett bra tag innan jag ser en serie som tex This is England 88 (för övrigt fantastisk) eller en film som Hesher från 2010 med Joseph Gordon-Levitt. Hesher som måste ha legat i en av mina mappar i cirkus ett års tid fick chansen efter att jag av en slump fick syn på Alan Hynes poster via Mondos arkiv. Har man väl sett den så måste man se filmen.




Sådär, nu måste ni också se den! Hesher är som Jesus, fast lite mer satanisk. Han har ett uppdrag, ett livsuppdrag: att rädda liv. Han gör det genom att infiltrera apatiska, traumatiserade familjer och få dem att konfrontera sig själva och varandra. Man får känslan av att han gjort det tidigare och att han kommer göra det igen. Det bästa är att han inte är medveten om det själv, han bara är sig själv: essensen av ärlighet. Som metal, rakt på utan några förbannade ursäkter. Joseph Gordon-Levitt är ju annars mest känd från Tredje klotet från solen eller romantiska indiekomedier som 500 Days of Summer. Han borde vara mest känd som Hesher, han gör det med den äran! Som en jävla naturkraft!



måndag 13 augusti 2012

Årets Frightfest toppar det mesta.

Då var det dags för Frightfest igen, om en vecka! Programmet känns både bättre och roligare än förra året (The Seasoning House, V/H/S, Errors of the Human Body osv.) dessutom anordnas ett Face to Face med Dario Argento! Ok, han kanske är ännu en av alla dessa föredettingar som vägrar ge upp och aldrig gör något riktigt bra, nuförtiden. Men han har varit en av de största och jag plöjer fortfarande Tenebrae varje jul. Det är en fantastisk film. Nytt för i år är även ett, på alla sätt och vis, bättre hotellrum ... kan tyckas som en petitess i sammanhanget, men det är det inte. Även om jag bara kommer befinna mig på rummet ett fåtal timmar och sova bort de flesta av dem så har, på senare tid, ett frö av lyx börjat gro i min tidigare så snåla plånbok. Jag vill ha massagedusch och frukost och bo hundra meter från Empire. Och en skön säng att kolla på Breaking Bad i. Så det så. Det enda men:et i år är ett lika stort men som alla andra år när jag ska åka bort. Jag åker ensam ... Oftast tycker jag det är bäst så, men ibland, när sista filmen tagit slut och man på vägen hem hör festfolket skråla och skåla. Då saknar man en kompis, eller någon iaf. Så om denna någon befinner sig i London mellan den 23-25e augusti, kontakta mig!




torsdag 31 maj 2012

Borta rätt bra, men hemma lite bättre.

Så var man då hemma igen. Hur var det? Stressigt, svettigt, enerverande. På alla sätt och vis jobbigt. Men fan vad man känner sig duktig efteråt!

Jag reser ofta ensam, älskar den där känslan av svindel jag får av att behöva klara av allt själv. Stora saker, som att lyckas hitta rätt gate på JFK (från den terminal som röstats fram som världens värsta), till små vardagligheter, som att förklara vilken typ av kaffe man vill ha på Starbucks, med en kö på tio pers bakom en. Existentiella saker som att sitta på hotellbalkongen innan läggdags, en öl i handen och en cigarett i andra, och fundera över livet. Ensamheten blir aldrig så tryckande som när du inte längre bara kan ta tunnelbanan hem till sängen.

Iaf. Mitt möte med Joel M. Reed blev härligt kaosartat. Från hans sunkiga lägenhet, till hans "städerska" från Israel (i rosa tight städuniform) till svenska kaffebaren Fika, där vi satt (eller rättare sagt han) och pratade i två timmar. Det kommer bli ett bra kapitel. Ska bara skriva det också ...

fredag 25 maj 2012

New York, New York!

Imorgon (26/5) åker jag till New York för att lägga grunden till min kommande bok. Jag ska träffa bland annat Joel M. Reed (Bloodsucking Freaks) och Frank Henenlotter (Basket Case, Brain Damage osv.). Två personer som faktiskt verkade i New York på 70, 80-talet och som jag hoppas få en massa roliga anekdoter av. Har även en del "kanske"- personer på gång ...

Uppdaterar här så mycket jag bara orkar, vilket verkar vara typ en gång i månaden ...




torsdag 10 maj 2012

Sanningen är farlig.

"Some doors should never be opened" - Super 8 (Joel Schumacher). Schumacher är ju som bekant en hejare på att ro iland konstiga kvalitetsmissfoster som Batman & Robin, The Number 23 och nyligen förlösta Trespass. Ibland levererar han dock med stil (även om missfoster också kan vara ack så stilfulla), se Tigerland, Phone Booth och nämnda Super 8. Här med en Cage i bra form och en härligt kvasimoralisk historia som ursäkt för allsköns exploativa skeenden. Precis som vi vill ha det asså'! När Super 8 hade premiär 1999 var det med dessa taglines: "You are never prepared for the truth", "Be careful when you kill a monster, that you don't become one yourself", "You can't prepare for where the truth will take you". Bättre taglines har man väl kanske sett tidigare men vad sägs om detta citat: "If you dance with the devil, the devil don't change. The devil changes you." Helt ok! Häromdagen fick jag dock ta del utav detta citat på ett aningens mer offensivt sätt, lite mer "i ditt ansikte".

Jag har på sistone jobbat en hel del med att utöka mitt redan nu fläckade pornografiska kontaktnät. Och det artar sig. Krokarna är matade och fiskarna nappar, även om vissa simmar lite för djupt för min lina. Jag skulle behöva en bra researcher som inte räds sanningen, så att jag själv skulle kunna ägna min tid åt att boka roliga inspirationsresor och se på film. I alla fall, när jag nyligen kollade av mailen så fanns där i gröten av spam ett vettigt sådant (mail) från en av de många personer jag önskar intervjua. Positivt, lite virrigt, men med ett telefonnr inkluderat och en schysst helhetston. Fram till avrundande citat: "If you dance with the devil, the devil don't change. The devil changes you." Ingen förklaring, men instinktivt får jag känslan av att jag har blivit varnad. Mitt arbete har plötsligt blivit lite farligt. Eller så är det bara så jag vill tolka det ...

torsdag 3 maj 2012

Snowtown

Ibland ser man på en film bara för att man måste, kanske inte för att man vill. Man förstår att det är för ens eget bästa (värsta), så man genomlider helt enkelt. Ibland krävs det att man delar upp tittandet. För min del inte så ofta. Men det sker då och då. Kanske mer nu än då. Det känns som om jag nått något slags gräns av ultravåld. En geggig slamsa till gräns där våld och terror utan varken skäl, tanke eller vett bara repulserar och våld och terror med själ, tanke och vett gör mig sjukligt deprimerad. Jag har börjat dra mig för allt som är seriöst och tungt. Som Justin Kurzels Snowtown. Fan vilken deppig film! Jättebra, men hemsk, hemskare än det mesta jag sett. Och dessutom, såklart, har grymheterna verklighetsbakgrund.

1999 grep man Australiens värsta seriemördare någonsin. Händelserna blev kända som The Snowtown murders eller The barrel murders. Mördarna riktade huvudsakligen in sig på homosexuella eller pedofiler men drog ingen egentlig gräns.

Det finns en scen i Snowtown som byggt bo i min hjärna och det är en av få som inkluderar fysiskt våld (filmen är tillräckligt hemsk ändå). Här tar en av mördarna (Daniel Henshall), John Bunting, livet av den apatiska huvudkaraktärens våldtäktsman till bror (mm, i Snowtown är ingen direkt snäll, alla är deprimerade, fattiga, inavlade eller ignoranta. Samhällets utstötta till det maximalas bristningsgräns). Det är bara det att han drar ut på det så förbannat. Strypning medelst ngn slags slang. Men som sagt inte omgående, utan periodvis. Emellanåt glor Bunting in i offrets ögon, liksom för att se om livet fortfarande finns där. Genuin ondska. Innan han dör tvingas han spela in ett meddelande till sin mamma som avslutas med orden: I fuckin' hate you. Till råga på allt är Daniel Henshall extremt lik Ricky Gervais, det gör bara filmen ännu otäckare.

fredag 20 april 2012

Fredagsmys

Saknar du filmer med slagkraft, som skiter i dig och ditt förbannade bästa och mer än gärna vill göra dig illa? Då tycker jag att du ska ta dig i kragen och hyra Kill List.

Ex-torpeden Jay lever för tillfället inget toppenliv. Pengarna håller på att ta slut och grälen med hustrun eskalerar allt eftersom. När kompisen Gal erbjuder honom ett välbetalt jobb kan han inte tacka nej, sakta men säkert väcks hans gamla sadistiska jag till liv. Något som inte sker helt motvilligt. Ni förstår, Jay kanske ger ett beskedligt intryck till att börja med men när väl vargen väckts så ... ja, ni förstår.

Med mardrömslika stråk får vi en oerhört närgången, skitig skildring av yrkesbrutalitet och hur en person med ena foten doppad djupt i blod och den andra i ett hopplöst önsketänkande om normal vardag, hetsjagas av sin sanna natur.

Kill List är en otäck, originell mix av Schakalen och Wicker Man med ett slut som helt klart kommer sätta sordin på kvällen.

Och om ni ännu inte beställt The Divide så, ja, gör det! Skummade igenom senaste numret av underhållningsspektaklet (vilket är positivt om nu någon tvekade) Empire och fann den avslutande recensionsknorren rätt njutbar. Den löd ungefär såhär: "The Divide är en film för alla som hatar världen och i synnerhet dem som tycker illa om kvinnor." Jag hatar inte kvinnor, jag älskar dem! Kanske inte alla, men de flesta ... Och vad gäller världen som sådan så har den väl sina brister men annars hade den ju varit helt ointressant!



fredag 13 april 2012

Kungsbacka Forever!

Cirkeln är på ngt sätt sluten, jag är åter hemkommen!


Hail Satan! Eller Kungsbacka-Nytt menar jag ...

torsdag 12 april 2012

Deppigt är bäst!

Vad händer med Boken? Mycket men ändå inget alls, egentligen. Jag gör en hel del "research", vilket i stort sett innebär: kaffe, film (allsköns skräp från 70/80-talet) och en hel del läsning. Tänkte försöka knåpa ihop första kapitlet nästa vecka ngn gång. Efter det blir det nog lättare, lite.

Sedan har det ju varit fest med Eskapix-gänget i Linköping, mycket trevligt! Tack för den bakfyllan ska ni ha!

På bussen hem blev det postapokalyptisk nihilism i form utav Xavier Gens The Divide. Flugornas herre möter framtiden och hånglar fram en av de otrevligaste filmerna på länge. Till ytan sett en simpel film där ett gäng människor överlever den stora katastrofen och flyr in i ngt slags skyddsrum. När rummet förseglas utifrån, och våra hjältar börjar förstå att deras liv är på väg att ta slut, inleds det riktiga helvetet. När man inte längre har något att förlora kan man ju lika gärna vara sig själv, eller? Sexuella övergrepp, pennalism och en massa vita bönor. Det blir stundtals både stört och starkt. Jag älskar filmen, samtidigt som de flesta verkar hata den och dess mörker. Varför så dyster och grym undrar de. Varför inte, menar jag och menar vidare att det faktiskt ligger en enorm skönhet i detta lidande vi får ta del utav i över två timmar. Vad vi bjuds på är faktiskt ett porträtt av total ärlighet, eller flera om man ska vara sådan. Skådespelarna kanske inte är de bästa men de ger sig hän sina karaktärer till fullo och för dem till platser få etablerade skådisar hade vågat besöka. Släpps på import DVD/Blu-ray 17/4 "The Lucky Ones Died in the Blast" Köp den för fan!  



Slutligen, vill jag rekommendera alla att köpa nya Eskapix: Vridna Historier. Beställ här. Där hittar ni bland annat min text: Porr på liv och död. Men även mängder av annat: CJ Håkansson, Stewe Sundin, Malin Rydén + mycket, mycket mer!

fredag 9 mars 2012

Ett snuskigt, självklart steg.

Har alltid varit rätt kass på att uppdatera min sk blogg, på sistone har det dock varit riktigt jävla dåligt! Sorry, jag är helt enkelt för upptagen. Jag jobbar stenhårt med min nästa bok om extrem 70, 80- tals porr. På sätt och vis känns steget från extrem skräckfilm, till extrem porr självklart: det är det här jag alltid velat göra.

Vad gäller porr så har jag egentligen inget pornografiskt intresse av genren. Jag blir inte vidare upphetsad av det jag ser, men jag tycker att branschen som den såg ut då är intressant som fan. Regissörerna och deras drömmar om "riktig" film. Den märkliga avsaknad av fingertoppskänsla som oftast rådde (att som Shaun Costello blanda porr med autentiska krigsbilder är kanske inte helt ok) och att filmerna inte verkar ha som direkt syfte att upphetsa. Ta A Climax of Blue Power (Lee Frost) tex. Tjejer som rullar runt i lera och fejksnutar som klär ut sig i kvinnokläder. Avbrutna sexscener och knappt någon sperma alls. Sedan en slutscen där vår hjälte (?) plötsligt dör mitt i en biljakt. Han bara dör och så tar filmen slut! Mer om detta i boken.

Just nu försöker jag sortera i mitt material. Lägger upp något slags schema över alla de filmer jag ska se (ett 50-tal ...) och beställer böcker som en galning. Ska även pressa in en New York resa någon gång till våren. Research är A och O.

måndag 20 februari 2012

Tror att jag just sålde in min nya bokidé till ett av världens bästa bokförlag. Lite diffust än så länge ... Om vad? Porr såklart!

måndag 6 februari 2012

Roughies - porr på liv och död

Just läst korrekturet av min text "Roughies - porr på liv och död" som kommer att publiceras i nästa nummer av Eskapix och känner mig makalöst imponerad av både innehåll (!) som layout. Det ser helt enkelt förbannat snyggt och attraktivt ut. För er som inte hängt med så handlar mitt stycke om 60, 70, 80-tals porr med fokus på s/m, våldtäkt, förnedring och diverse brottsliga aktiviteter. Jag har riktat in mig mest på den senare tidens (70, 80-talets) berättarbaserade hårdporr då den känns lite mer äkta och motivbefriad än 60-talets sedelärande utsvävningar. Visst är det mycket som är kasst, men en hel del är även helt fantastiskt. A Climax of Blue Power till exempel. Vilken grym film! Jag hade inte sett den innan arbetet med min senaste text men jag kommer absolut se den igen. Kolla in det här snygga introt med autentiska bilder från 42 street, Manhattan. Den som ändå varit där, bland horor, knarkare och falska våldtäktssnutar. Peace out man! Nya numret av Eskapix släpps förresten i mars!

torsdag 26 januari 2012

Human Centipede 2 (Full Sequence)

Ok, jag visste att jag inte skulle kunna hålla mig från den, att jag förr eller senare var tvungen att ge mig hän Tom Sixs störda universum ännu en gång och så var det då dags. Igår rättare sagt. The Human Centipede 2 (Full Sequence) har (äntligen?) släppts i en helgjuten version, oklippt precis så som det var tänkt. (Går att köpa hos Bounty Films) Med sandpappersonani, taggtrådsknull och babymos ... Allt man inte visste att man inte ville se. Man skulle kunna se Human Centipede 2 som ett bokslut för den nya tidens extrema skräckfilm. Personligen så rangordnar jag själv gårdagens upplevelse som en av de värsta i mitt liv, filmiska dvs. Är det bra? Kanske det, jag vet ärligt talat inte. Film skall beröra. Lyckas man beröra mig så ser jag det i grund och botten som något positivt. HC2 gör det. Den är inte enbart provokativ, jag ser igenom sånt tjafs. Den är otroligt snygg och Laurence Harvey som spelar Martin är både skrämmande och fascinerande i sin helt dialoglösa roll. Även storyn är intressant, där man på ett nördigt metaaktigt sätt vävt ihop föregångaren med uppföljaren med Tom Six själv och de dödshot han mottog efter Human Centipede 1.

Martin arbetar som säkerhetsvakt och är besatt av ovanstående film. Han ser den flera gånger varje dag och önskar göra en egen tusenfoting. Hans mamma är galen och vill inget annat än att döda honom och på natten drömmer han mardrömmar om faderns incestuösa barndomsövergrepp. Premissen fungerar och tanken om en amatör, istället för en kirurg, som ska till att tråckla ihop en mänsklig tusenfoting skrämmer något förbannat. Här slänger även Six in lite svart (och då snackar vi svart!) humor. Allt går nämligen fel då Martin väl ska börja sammansätta sin tusenfoting, länkarna förblöder och kropparna lyder inte. Det är som att betrakta en full hantverkare in action. Roligt är också att filmen är i svartvitt förutom just vissa bitar från scenen där Martin ger sin tusenfoting laxermedel och ... jo, det skvätter en del brunt på kameralinsen. Brunt alltså som i skit och just skiten är i färg. Så här beskriver Tom Six själv valet. Citatet säger också en del om hur Six ser på sig själv:

"When I made part one, I used clinical colors, the camera work is very steady and that really fit the story of Dr. Heiter. For the second one, I wanted to do a completely different film. I wanted to create a dark story; it had to look dirty and beautiful at the same time. Black and white really helped the story of Martin. If I did it in color, all the attention would go to the gore and centipede. It’s much more than that. It’s a story, and the black and white gives it a really uncomfortable feeling, like ERASERHEAD and SCHINDLER’S LIST. Spielberg used a red dress, I used brown diarrhea. It’s an ode to SCHINDLER’S LIST!"

Ode to Schindler's List ... Ha!

måndag 23 januari 2012

Nostalgi

Önskar att jag hade fått uppleva 70,80-talets grindhousekultur i NY, USA. 42nd street där man såg på film med risk för sitt eget liv, där man knappt kunde gå på toaletten utan ett oanständigt förlag och där män, kvinnor och manskvinnor delade på våldpornografiska upplevelser utan att det gjordes en grej utav det. Var man filmnörd på den tiden så levde man farligt; alltid medveten om att filmen man såg mycket väl kunde vara ens sista. Att under de premisserna sitta och kolla på tex Forced Entry eller A Climax of Blue Power. Wow! Närmast jag kommit det här är föreningen FFFF (tror jag den hette) som drevs av Micke Olsson från Sator på 2a Långgatan i Göteborg. Där kunde man köpa folköl och se på laserfilm på stor duk. Ibland kördes det minifestival och då kunde man plöja fem filmer på en dag. Det var då. Idag blir det istället Zombie Flesh Eaters på Blu-ray och det är ju inte helt fel det heller!

Förutom nostalgiska tankar om en tid som flytt har jag även sett på Bruno Matteis Rats: Night of Terror ett par gånger. Här kommer ett mycket, mycket bra klipp från den:



...

onsdag 11 januari 2012

Takshi Miike superstar

När jag under arbetet med min bok “Äkta skräck: Den nya vågen av extrem film” intervjuade den amerikanske regissören JT Petty, konstaterade han att de som gör våldsamma filmer oftast är väldigt normala privat. ”Psykopater får ju inget filmstöd”, förklarade han, men lade sedan till: ”Med undantag för Takashi Miike då …”.

Och jo, jag tvivlar inte en sekund på era Miike kunskaper, men iaf här kommer en lathund:

Takashi Miike slog igenom på bred front med det psykologiska skräckdramat “Audition” (1999) och fortsatte sedan med titlar som “Dead or Alive” (1999), “Ichi the Killer” (2001) och “Visitor Q” (2001). Hårdnackade, kontroversiella filmer som gjorde Miike till kult och återupplivade psykthrillergenren med betoning på psyk. För det är just vad det handlar om: sexuella tabun, tortyr och en svart, skruvad humor utan pardon. Takashi Miike i ett nötskal, eller? Inte riktigt. På senare tid har nämligen Miike äntrat de fina salongerna med storslagna, episka äventyr som “13 Assassins” och “Hara-Kiri: Death of a Samurai”, vilka skjutsat honom till att tävla om såväl Guldpalmer i Cannes som Guldlejon i Venedig. Hurra ropar vissa, jag är dock inte lika lyrisk. Men alla blir väl förr eller senare gamla.

Så hur går man tillväga för att följa Miikes spår?

•Tänk bort lagom och fokusera istället på teman som incest, nekrofili eller kannibalism. Kan du inte välja ett ämne så går det självklart bra att kombinera.

•Filmskolor är trams och inget för dig. Investera istället i ett par mörka glasögon och slipa bort engelskan så löser det sig.

•Skaffa mäktiga Hollywood-vänner som delar dina intressen för tortyr, sex och konstnärligt övervåld. Quentin Tarantino eller Eli Roth är säkra kort. Utbyt cameos och du har en blodig biff i fickan.

•Sex är okej, så länge det är vridet och involverar långa nålar. Räds du nålar så är det ingen fara – du kan istället använda dig av krokar. Viktigast av allt är ändå frånvaron av ömsesidig sexuell njutning.

•Ha roligt på jobbet och arbeta alltid under devisen ”människor är värst på bio”!