fredag 29 juli 2011

Omslaget!

Omslaget som det kommer att se ut när du sitter där med boken i din hand. Nu är det försent att ändra någonting, Äkta skräck håller just nu på att tryckas och eventuella fel förevigas. Känns lite jobbigt, men mest skönt. Nu kan jag äntligen rensa upp min dator lite, slänga och sortera. Fortsätta med min översättning till engelska och sikta in mig mot nya mål. Har fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad nästa bok ska handla om, men det lutar åt något liknande. 20/8 närmar sig! Och jo, en varningstext på omslaget känns nostalgiskt och, i det här fallet, inte helt ogrundat ...

söndag 17 juli 2011

ENTER THE VOID


Enter the Void börjar med förtexternas förtexter. Det är extremt hetsigt och suggestivt. Det flimrar och bultar, på alla möjliga språk. Sedan Tokyo by night. Ungefär 160 min. Subjektivt. Jag ska inte säga att det funkar till 100 % men nästan. Som film sett är det här fantastiskt. Gaspar Noé gör film som film skall vara. Missförstå mig rätt här. Jag tycker om alla typer av film, alla typer av stilar. Är det bra så är det bra, så är det bra. Men Enter the Void tar det hela till en annan nivå. Den attackerar betraktaren genom att göra honom/henne till en del av huvudkaraktärens ögon. Som i ett tv-spel. Man svävar runt: obehindrat in i diverse byggnader, gränder, kryphål. Det förflutna avhandlas, framtiden.

Oscar dör, påtänd, i en misslyckad knarkuppgörelse. Han blir skjuten och själen lämnar kroppen, död men kvar på jorden om man så vill. Oförmögen att ingripa tvingas han sedan se på när hans syster och bästa vän går ner sig i olika typer av träsk, samtidigt som han själv börjar trippa värre och värre. Eller gör han det? Skit samma, Oscar är död. Vad som händer egentligen eller vad som bara är fantasi, mardröm, känns inte riktigt relevant. Och det är rätt skönt. Man kan luta sig tillbaka, skjuta alla logiska tankar åt sidan och bara göra sig redo för ett massivt intryckspåhopp! Coolt, flummigt och ... sinnesutvidgande. Bästa filmen just nu, om det ens är en film.

lördag 2 juli 2011

Perversum

Funderar på vad jag ska göra nu. Jag har ägnat över två år åt min senaste bok Äkta skräck och känner mig tom och rastlös. Måste ha något att skriva om. Tidigare har jag även gett ut två skönlitterära böcker men det blir nog inte ngn liknande igen. Jag har på sätt och vis tappat det intresset. När jag skummar igenom min första bok Perversum så känner jag inte igen mig själv. Som om den vore skriven av en annan person. Kanske är den det. Tematiken känns ju visserligen igen: våld, sex och död, generationsförpackad och samhällskritisk.

Jag var väl runt 25 när jag skrev den. Den recenserades i Bonniers dåtida, jätteseriösa, tidning BLM och totalsågades av skribenten Niklas Darke. Han skrev bland annat att jag härmade förlaget Vertigos samlade författarkatalog. Det roliga var att jag aldrig hört talas om förlaget, men kollade upp dem efter recensionen. Och idag ska de ge ut min bok Äkta skräck. Lite ironiskt är det allt. Tack Darke! Vi kommer självklart fortsätta vara fiender livet ut men jag är ändå beredd att ge dig viss kredd.

På baksidan av Perversum står det: "Perversum är den lögn vi alla strävar efter, den känsla vi alla romantiserar. Perversum är frosseri och lössläppthet, det ruskiga, det banala. Likt en strandad val imponerar Perversum. Dess doft; frän och oeftergivlig." Tufft!

Just det ja, såg antologiskräckisen Little Deaths. Medioker som helhet men Simon Rumleys avslutande del Bitch, om ett förnedringsförhållande som går för långt, var det elakaste jag sett på länge. Slutet vill inte lämna mig ifred. Aldrig.