Juletider är boktider ...

Mycket jobb med boken just nu, mycket film vid sidan av också. Sett mycket skit, och då menar jag mycket, men också en del bra. Christoffer Smith's senaste Black Death var helt ok. Jag gillade stämningen och fotot i filmen, fick mig att tänka på gamla brittiska rullar som The Wicker Man till exempel. Hamnade märkligt nog på Fredrik Strages topp 3 lista för det här året ... På tal om brittiskt så fick jag äntligen tummen ur och såg Andrea Arnolds Fish Tank. Socialrealism när den är som bäst, eller värst beroende på hur man ser på saker och ting. Blev tipsad av självaste Adam Mason och tack för det! Blev helt slagen till marken, otrolig film! Deprimerande, tung men ändå någonting där som fick en att fortsätta hoppas på ett lyckligt slut. Varför vet jag inte ...

Boken. Är väl i stort sett färdig. Senaste månaden har jag fixat förord, efterord, gjort en intervju med Rodleen Getsic (The Bunny Game), samlat ihop bildmaterial från alla utom Jörg Buttgereit, Nick Palumbo och Mariano Peralta (som verkar ha försvunnit helt och hållet ...). Jag har även klippt en trailer till boken, kommer att lägga upp den här så fort jag fått den godkänd. Bara 30 s lång men intensiv som fan. Faktarutor, en miljon små korrigeringar och en innehållsförteckning. Jag har även tagit beslutet att Vomit Gore skall stavas just så och inte vomit gore. Min redaktör påpekade att jag varvat varianterna och var tvungen att bestämma mig.

Kollar just nu på Toetags Maskhead. Inte imponerad, än så länge. Längtar tillbaka till Mordum och det sanslösa, historielösa och vidriga. Det fullkomligt poänglösa. Suck.

Två år senare ...

Boken är färdig och redo att möta världen, eller i alla fall en liten del utav den. Under två års tid har jag intervjuat tretton regissörer, en skådespelare, tre filmvetare och en producent. Jag har träffat, ringt, mailat, facebookat och chattat. Större delen av arbetet har jag dessutom gjort utan vare sig muntligt eller skriftligt kontrakt från något förlag. Av pur kärlek till allsköns obskyra subgenres där ute i skräckfilmsuniversum. Och jävlar vad mycket brutaliserande jag fått ta del utav! Inte ens två år fullproppade med fullyckliga rom-coms hade kunnat hjälpa mig vid det här laget ... Mariano Peralta, Adam Rehmeier, Jörg Buttgereit, Nacho Cerda, JT Petty, Shane Ryan, Fred Vogel, Adam Mason, Lucifer Valentine med mera, med mera. Det här är boken ni vet att ni vill ha, vet att ni vill ha, vet att ni vill ha ...

Omgjorda mardrömmar på Elm-Street

Om en timme: A Nightmare on Elm Street. Alltså Remaken, eller va' fan det nu är. Noll förväntningar. Lite coolt med en ny Freddy, Jackie Earle Haley sägs göra ett rätt bra jobb, och att den rätt mossiga humorn lagts åt sidan är ok för mig. Annars vet jag inte ... En del av mig tycker det är kul, en annan att det hela projektet känns ungefär lika onödigt som när Gus Van Sant skulle till att göra om Psycho bild för bild. Vilket således ledde till en exakt kopia av originalet + en scen där Norman Bates antyds onanera ... Remakes, hade det inte varit för sådana som Ajas The Hills Have Eyes och Dennis Iliadis Last House on the Left så hade jag röstat nej, men nu får det väl istället bli nja.

Erhöll en massiv bunt oanständiga bilder från Lucifer Valentine igår. De kommer att göra sig bra i tryck och säkert få ungdomen att dregla såsom jag under tiden runt 15 då jag tapetserade pojkrummets alla väggar (taket inkluderat) med Fangoria och Gorezone posters, Chas Baluns Deep Red var min bibel och Stephen King den största av de största = Gud. Jag är verkligen tacksam, imponerad och förvånad över allt stöd jag fått från regissörer och skådespelare världen över när det kommer till förverkligandet av min bok. Hoppas bara att jag kommer att infria allas förväntningar. Svenskan känns begränsande tråkig, men men. Man kan inte få allt.

Tjatar och tjatar på Cristie Whiles (August Underground Mordum, August Underground Penance) om de frågor jag skickat henne, nu var det nog två månader sedan och får alltid trevliga, dock ursäktande, mail tillbaka. Men jag ger mig inte!

Kanske världens trevligaste regissör.

Har haft koll på Adam Mason och Simon Boyes sedan spelfilmsdebut Broken släpptes någon gång i mitten av 2000-talet. Har ni inte sett den så gör det! Efter Broken har de båda hunnit med ytterligare två filmer: Devil's Chair och Blood River. Alla tre är fantastiska och det bästa, mest ambitiösa, som har gjorts i skräckväg på mycket länge. Jag intervjuade dem båda för ett tag sedan för nätsiten Vujer.com. Här kan ni läsa den. När nu Adam Mason gjort ytterligare en film, fast på egen hand, så kände jag för att kontakta honom igen. Snacka om trevlig kille! På en gång postar han mig en screener av sin senaste film PIG och erbjuder mig en intervju i London, eller en telefonare, när jag än känner för det. Han är öppen för alla förslag och verkar bara så jävla skön! Så vi får se vad som händer. Jag har verkligen uppskattat allt han gjort tidigare, men PIG är inte riktigt som allt annat. Den skiljer sig från extremskräckmängden på en mängd olika sätt. Till att börja med så är den mer experimentell, lite som en Von Trier med motorsåg och tycke för kannibalism. Vidare så innehåller den väldigt långa tagningar. Den längsta sägs vara 70 min lång (visserligen med dolda klipp lite här och var) och det gör filmen till ett mindre under av planering. Men det gör den även mindre grafisk. Det finns liksom ingen större möjlighet att verkligen visa våldet utan klipp. Mycket off-camera alltså. Det mentala våldet däremot väjer PIG inte för. Det urineras, skriks och spys. Sann terror, men även rätt roligt (eller är det bara jag?). Stämningen är såpass bisarr och absurd att vissa av de handlingar som begås blir för mycket att ta in. Sedan så är huvudkaraktären, filmens "skurk" såpass färgstark och mustig att hans spel ibland går till överdrift. Nyligen streamades filmen från Bloody-Disgusting, Twitchfilm och Dread Central. Rena marknadsföringsskäl eller liknande, jag vet inte. Men det slog lite fel. I alla fall om man ser till responsen som filmen fått. De flesta verkar se den som en standard tortyrporr rulle vilket egentligen bara stämmer storymässigt men inte till utförandet. Åh, nej. PIG kanske inte kommer att gå till historien men som mellanfilm för Adam Mason och en utvecklande språngbräda inför en våldsam och mörk framtid så fungerar den bra. Adam Mason har det där lilla extra. En fascination för våld och udda karaktärer. Han är inne på något som känns viktigt och han gör det på ett sant och genuint sätt. Men PIG vill han se hur långt man kan gå och visst kör han järnet men lyckas inte riktigt. Vilket är bra! Hade han lyckats med att göra världens vidrigaste film så hade man missat en mycket bra sådan. Check it out boys and girls!

Ameara LaVey

Back on track!

Efter senaste inlägget om kortfilmsdemonen Can Evrenol har jag hunnit med att för femtioelfte gången kontakta Fred Vogel, Lucifer Valentine samt Nick Palumbo för kompletterande frågor samt tjatat på dem om exklusiva bilder till min kommande skräckbok. Jag tänker mig en grandios bok där bilderna utgör en avgörande del och kompletterar texterna. Det kommer att bli en litterär/filmisk milstolpe. Ett uppslagsverk för alla dem som brinner för det groteska, för dem som känner av ett analytiskt livstvång och vill förstå döden. Men även för dem som bara vill njuta av snaskigt våldsamma bilder ... Om det blir som jag vill så kommer den att betyda lika mycket för dagens läsare som Chas Baluns Deep Red betydde för mig när jag var liten pojk.

Efter det förra inlägget ringde jag även upp Can Evrenol och snackade med honom ett tag. Bra samtal som antagligen kommer att finnas med i boken i sin helhet. Vi pratade rätt mycket om huruvida våld på film måste betyda någonting eller om man får vara våldsam just bara för att väcka en reaktion, eller provocera. Till saken hör att jag kategoriserade in hans film The Chest i det senare facket. Han blev rätt upprörd och drog en lång harrang om olika dimensioner och ett Lynchianskt universum. Han berättade även att hans nya kortfilm snart är färdig och att han nu är på g med en långfilm!

Turkisk konfekt

Ok, jag vet inte riktigt vad Can Evrenol har emot barn och jag är absolut inte pro våld mot barn på film men fan vilka störiga nollbudgetkortfilmer mannen lyckats få ihop! Kolla bara in My Grandmother eller The Chest. Jag blev illa berörd. Varför de existerar kan man ju diskutera, om det nu bara är för att chockera eller om Evrenol har någon slags agenda. Kurban Bayrami känns till exempel väldigt kritisk mot hemlandet Turkiet medan övrigt material (till ytan sett i alla fall) mer lutar åt det absurda, eller varför inte vidriga. Hur det än ligger till med den saken så kan man lätt konstatera att mannen har talang. Tänk bara vad han kunnat göra med en rejäl budget. Eller kanske inte ändå ... Shane Ryan som spelade in sin debutlångfilm Amateur Porn Star Killer för 40 dollar hävdar att en större summa pengar bara stått i vägen för slutresultatet. Skickade iväg ett mail till Can Evrenol och hoppas få kontakt. De "små" regissörerna brukar svara snabbt på smicker och eftersom jag inte precis höll igen med adjektiven så bör det bli rätt snart. Besök hans hemsida här.

Serbien, what!?

Satirisk Tortyrporr från Serbien. Kan det vara något? Om man utgår från den här recensionen så verkar det definitivt så. A Serbian Film heter den i alla fall och när man tänker efter: hur fel kan det egentligen bli när det handlar om avdankade porrskådisar, rika gubbar och meta?



Minns en liknande film från förra årets Stockholmsfestival The Life and Death of a Porno Gang. Den blandade, på ett rätt unikt sätt, komik, våld och sex vilket gjorde publiken osäker på hur den egentligen skulle reagera. Svårt att säga om det var medveten eller omedveten respektlöshet från regissörens sida. Sak samma, det blev i alla fall en av festivalens märkligaste upplevelser.

Skräck som terapi

Nu har jag arbetat med boken i cirkus två års tid. Jag har sett i stort sett allt av värde inom skräckfilmens mest extrema avkrokar. Det har sällan varit ruskigt, knappast obehagligt, men väldigt ofta sorgligt. Dessa filmer ger inte historien i sig ngt större utrymme. De koncentrerar sig istället på ögonblicksbilder av fruktan, ångest och utsatthet. August Underground har egentligen ingen plot. Dess mission är att förmedla ren och skär nihilism, på allvar, på riktigt. Då man i filmer som Eli Roths Hostel kan ana ett visst publikfrieri, gör istället Fred Vogel sitt bästa för att stöta bort den. För vem vill egentligen påminnas om hur vidrigt det är med avföring som smetas ut över halvt avtuggade bröstvårtor? Som tittare vet man att det bara är på låtsas, men ändå så vet man att det till en viss grad är på riktigt. Som tittare får man ta del utav sociala, installationsartade, experiment. Man får bevittna gruppterapi. Enskilda individer utvecklas. Amateur Porn Star Killer är ett typiskt sådant. Här filmas ett övergrepp i en enda tagning, som varar i över en timma. Skådespelare visst, men enligt Shane Ryan (regissör) så ligger rollerna nära verklighetens skådespelare. Det är alltså frågan om amatörer som spelar sig själva. Shane Ryan använder sig även frikostigt av äkta oralsex då det skall till att förnedras och fortsätter, i uppföljarna, med penetration på riktigt. Porr och våld på film, men på riktigt. Har man suddat bort gränserna eller är det fortfarande "bara på låtsas" för att det hela spelas in på DV (film är det inte tal om)? Jag har intervjuat ett femtontal personer för min bok och alla hyser de ett förakt för standardskräckfilmen. Den folk vill se. De drivs av viljan att fånga pur terror, misantropi, skam och en massa andra saker. Vissa brinner så starkt för just detta att man blir rädd för att någon av dem kommer att gå för långt. Men jag ska inte ljuga, där finns även en vag, bakomliggande, önskan om att just detta skall ske. Kanske har vi nått denna punkt med The Bunny Game, men jag tror inte det.

Blickar in i det nya extrema.

När Toe Tag blivit någorlunda rumsrena med senare moralkakor som Maskhead och Lucifer Valentines Vomit Gore genre tappat nyhetens behag, då kommer regissören Adam Rehmeier och ger extremskräcken hjärt och lung-räddning med trailern till kommande The Bunny Game. Den ser elak ut. Även om ingredienserna känns bekanta (horeri, nakenhet, sexuell tortyr, sadism och masochism) så lyckas Rehmeier få till det genom att klippa repetitivt till hård, snabb, musik. Han slänger även in en limsniffande lastbilschaffis, rakade huvuden och öken. Sammanlagt blir det otroligt obehagligt. När man sedan ser på den ambitiösa dokumentären om filmen och inspelningen blir man ännu mer störd. Så till den grad att man anar en ny sida inom denna märkliga filmstil. I dokumentären berättar regissören och skådespelarna om inspelningen av The Bunny Game hur allt förutom användningen av droger är på riktigt. Till och med fysisk tortyr såsom brännmärkning. Gregg Gilmore berättar att han var tvungen att hoppa av inspelningen, han var rädd för att det skulle gå för långt, att någon skulle kunna dö på riktigt ... Jo, visst det är en säljande dokumentär och vi har sett det tidigare. När The Blair Witch Project slog igenom så gjorde den det med hjälp av nätsidor som hävdade legendens äkthet. Ibland är det svårt att förhålla sig filmiskt till film, för vad är egentligen film idag då det dokumentära lockar mest och varför blir man (eller jag) så nyfiken på att se en film som The Bunny Game? Jag tycker inte om våld, men jag vill bli berörd, omskakad, upprörd. Jag vill få en upplevelse, eller uppleva en process, känna av den prövning som filmteamet genomlidit. När Toe Tag sökte "skådespelare" till fejk snuff filmen August Underground Penance så ville alla bli mördade och torterade. Ingen ville vara den som höll i kniven? Handlar det om spänning, att överleva döden, men ändå aldrig vara riktigt säker på vad som egentligen kommer att hända när kameran väl bandar ... Kanske kommer svaren med The Bunny Game.

Cristie Whiles

Efter att ha uppmärksammat en viss könsobalans har det kvinnliga ditot fått stå i centrum. Först Ameara LaVey och nu är det alltså dags för Toe Tag förknippade Cristie Whiles. Mest känd för att ha agerat Fred Vogels dödsbärare i August Underground Mordum (senare även Penance) där hon går in i rollen som psykopat till fullo. Bokstavligen. Hon är allt som andra filmpsykopater missat och levererar bland annat minnesvärda scener som den där hon skär sig själv blodig (och ja, på riktigt) eller den där hon torterar två nakna, överviktiga kvinnor genom att varva spyor med frekvent fysiskt våld. Detta i en tagning som varar i över tio minuter ...

Frågeställningarna kommer att luta åt: Hur mycket är egentligen improvisation, hur mycket är repetition? Vomerandets symboliska betydelse? Vad händer efter kameran stängts av, hur är stämningen?

Dags att köra nu.

Lucifer Valentine Superstar

Lucifer Valentine ligger bakom genren vomit-gore samt filmer som Slaughtered Vomit Dolls och ReGOREgitated Sacrifice. Han älskar spysex, tvillingar och sushi. När man kontaktar honom är han trevlig, som en dum äldre herre. När man frågor honom om hur det känns att bli hotad till livet för ens konst så svarar han, bra. Han använder sig oftast av smileys och älskar ord som "dude" och "bro". Så när jag mailar honom känner jag mig tvungen att ... tala hans språk. För att passa in, för att komma honom nära. Ibland känner jag mig som en surfare, en cool surfare som ställer märkliga frågor om kräks, urin och incest. Visste ni förresten att Lucifer Valentine varit tillsammans med sin syster (innan hon tog livet av sig) och att hans föräldrar vandrat jorden som insektsforskande satanister. Världen är allt bra märklig.

Tom Six och hela härligheten.

Intervjun med Tom Six, The Human Centipede, kommer att tendera det himmelska mer än det helvetiska. Och det är inte alls dåligt. Skrattar högt under tiden jag transkriberar. Här kommer ett utdrag:

Jag: The Human Centipede innehåller en del scener som är rätt grafiska, som den när första länken i tusenfotingen måste bajsa, trots att hans anus är ihopsytt med den andra länkens mun.

Tom Six: Det var svårt. Skådespelarna var i stort sett nakna under hela inspelningstiden, fyra veckor, åtta timmar varje dag och sedan ett kamerateam på det. De kände sig väldigt sårbara och grät till och med ibland av smärta. Värst var det för flickorna i mitten av kedjan. Vi fick trösta dem och övertyga dem om att slutresultatet skulle bli fantastiskt. Och just den scenen du beskriver ...

Jag: Vad hade hänt om hon spytt upp bajset?

Tom Six: Det är många som undrar. Hon hade helt enkelt varit tvungen att svälja det igen ... Det hade varit fruktansvärt.

Jag: Som sagt, man tänker en hel del på saker man absolut inte vill tänka på när man ser din film.

Tom Six: Men det är bra att den väcker tankar.